Mörkret faller på
kylan kryper igenom
Sverige är stressat

Träden blottar sina nakna kroppar
och kråkorna sjunger ut sina sorgsna stämmor
bland frostiga fallna löv

Molnen är gråa och förvirrade
skyndar fram över Skandinaviens luftrum
letar febrilt efter varma vindar
att leka ikapp med
över svala sommarvatten

Snabba steg och bittra leenden
gåshud och bleka ansikten
tjocka vantar och uppdragna luvor
bristen på skratt genom köksfönster
talar om denna Sverigedepression
som alltid uppstår när sista lövet lämnat oss
singlat ner och förmultnat
i ensamhet

Men när första snöflingan faller
lämnar den ett glittrande hopp i våra ögon
skapar förväntan
lek
glädjeyra
och skrattet kommer sakta åter
när vi tinar upp ifrån döden