Staden visste att spara gamla kullerstenar, fönsterluckor i kontrastfärger, skyltar som i ett vernissage från förr. Jag hade sett det tidigare, fotat i ett magasin. Stillheten att stå där nu var stillheten i ett steg, bestämt, in i en bild.

Jag stod längst ner vid en gata, slingrandes som alla andra. Men med känslan av att ta sig uppåt, oavsett från var den sågs. Vi hade ätit lunch där den stannade, däruppe, tidigare under dagen. Nu såg jag mot oss där vi suttit. Staden visste att spara gamla kafébord, porslin med vänligt slammer.

Du kommer gående i bilden, nerför. Din rock vispande kring vaderna, mjukt. Jag vet hur det känns. Har klätt mig i den tidigare, den gled över axlarna som dina händer, som en roll som passar från första meningen i manus. En mening gungande i ljumskarna, mjukt i rytm med dina steg.

Du går nedför som i en uppåtgående rulltrappa, en mekanik under allt som tycks fast. En perfektion som bara staden vet, dess kod som alla rytmiskt knäcker utan insikt. I att den leder in till, inte ut från, en märklig arrest.

Jag tar ett steg tillbaka, formar mina läppar till en kyss, lämnar den inramad, ramen immad. Så att du inte må se ut. Så att du må vara kvar, på väg alltid.