1) Litteratur och vansinnet

Litteraturen och vansinnet. Vansinnet - eller med andra ord, det mänskliga. Den mänskliga erfarenheten - detta evigt och i allt, motsägelsefulla. Litteraturen för att kunna få syn på vansinnet och för att slippa bli vansinnig. Av denna enkla men omfattande anledning behövs litteraturen.


2) Litteratur och språket

Litteraturen och språket, självklart är litteraturen språk, så dumt att överhuvudtaget skriva detta. Men kanske ändå inte. För frågan är hur, på vilket sätt är språket i litteraturen? Hur ska språket användas i litteraturen? Och hur skall alla mediokra språkpoliser hållas långt borta från litteraturen?
Att lära sig och sedan kunna språket, det talade och det skrivna, är en självklarhet för litteraturen, men sedan att hålla sig till det lärda, inlärda är en helt annan fråga. Att slaviskt hålla sig till givna skrivregler om meningsbyggnader och rättstavning är inte litteraturens uppgift. Litteraturens uppgift är snarare att i språket och med språket utforska inte bara språket i sig utan den värld vi lever i och de erfarenheter vi gör under vår levnad på denna jord, i detta universum. Och för att kunna göra det behöver vi kunna språket efter konstens alla regler, eller i alla fall stiftat bekantskap med språkets alla konstiga regler, för att lämna detsamma och därmed utforska språkets och vår världs alla möjligheter att förmedla det ännu outtalade.
Men. Ibland kan också litteraturens uppgift helt enkelt vara att formalisera och förmedla det gemensamma. För att det är gott så.


3) Litteratur som det första perspektivet

Att skriva är att inta förarsätet. Sedan kan man ju själv välja om bilen är fram - eller bakhjulsdriven eller kanske fyrhjulsdriven. Det beror ju på hur man ser på sitt skrivande. Väljer man en framhjulsdriven bil, ja då får man väl ligga i lite mer i kurvorna och ratta en hel del. Men väljer man en bakhjulsdriven bil får man istället se upp så att man inte rattar för mycket. Om man däremot väljer en fyrhjulsdriven bil kan man ju våga lite mer och lämna den asfalterade vägen och ge sig ut på en guppig färd i öppen terräng. Som sagt, frågan är väl vad man vill med sitt skrivande. Men vad det är jag vill ha sagt, är att det är jag som bestämmer vart färden bär hän. Och hur. Min rekommendation är dock för samtliga som önskar skapa litteratur att välja den fyrhjulsdrivna bilen.
Men en söndagstur med en framhjulsdriven bil på E4:an kan kanske också ha sin tjusning.


4) Litteratur som frihet

Inträngd i vardagens hörn med alla måsten, ja det kräver ett visst mått av kreativitet för att inte stelna och dö mitt i levande livet. För tänk om vi en dag tror att det är det enda, alla dessa måsten, att det är det enda vi kan göra, varje dag samma samma samma. Tills semesterklockan ringer en gång om året när solen börjar värma på våra breddgrader och vi får för oss att åka till det ännu varmare, det olidligt varma på det olidligt inhägnade semesterorterna för att år efter år uppleva samma samma samma. Eller tills dess att döden till slut hojtar om avfärd till det andra, det stora okända. Men fram tills dess, i detta hörn av måsten, bara äta, skita, sova, äta, skita, sova.
Och det är här som den stillsamma men likväl frihetliga litteraturen är nödvändig att föra in som en spelpjäs på denna uppritade och inrutade spelplan. För även om litteraturen i sig inte skriker högt utan endast är dessa märkliga och enligt människorna betydelsebärande krumelurer på skärmen, på boksidan, på papperet så kan den skapa vilda världar med gula himlar och rosa gräs, världar med flygande städer och sjöar av choklad, så kan den skapa världar där den nyttigaste av måltider består av tårtor, kakor och läsk och där krig är ett obefintligt begrepp. Och i dessa världar slår hjärtan i takt med den sång som stiger ur det vita ljusets källor.
Eller, ja i alla fall så kan det vara skönt att vissa dagar ha friheten att kunna skriva och läsa att jag bryr mig inte, jag ger fan i allt; chefen är dum i huvudet, mina barn är bortskämda och otacksamma, min man förstår mig inte och egentligen är det jag som borde få Nobelpriset i litteratur för jag är faktiskt ett missförstått geni.
Fast kanske med lite mer språklig finess då.


5) Litteratur som bonde och fysisk forskare

När bonden ska odla måste först marken plöjas, sedan ska det sås, för att därefter skördas. Detta är också litteraturens gång.
Litteraturen är inte bara den färdiga texten. Litteraturen börjar långt tidigare. Den färdiga texten är att se som skördandet. Så innan vi kan skörda litteraturen i form av läsandet av en text, så har vi produktionen. Och den börjar med att plöja. Och för att fortsätta metaforen med odlandet så är vårt medvetande den jord som förhoppningsvis till slut ska bära frukt. Så det börjar där, med vårt medvetande.
Litteraturen börjar i och med att vi får syn på något, att vi skymtar något. Det kan vara ett ord, en idé, en situation, en dröm eller längtan.
Sedan startar en process i vårt medvetande som går att likna vid plöjandet. Vi funderar över vad det är vi har fått syn på, vad är det vi anat konturerna av? Det vrids och vänds, det bökas och stökas i den jord som är vårt medvetande. Och till slut är vårt medvetande redo för plantering - det är dags att så.
Detta, det vi fått syn på lägger vi så varsamt djupt i vårt medvetande och vattnar med associationer och så småningom börjar detta vi fick syn på att förgrena sig och slå rot med hjälp av synapser och signalsubstanser som når långt in i hjärnbarken.
Och stundvis skulle man kunna tro att allt är stilla och till och med att detta vi fick syn på, har försvunnit. För så kan det vara tills dess att knoppar når markytan och man kan börja ana formen på den växt som börja leta sig via pennan ut på papperet eller via tangenterna upp på skärmen och där visa vilken form den tagit.
Och så sitter författaren där hela sommaren med detta den fick syn på och som nu har börjat växa sig allt större och omfattande med hjälp av dessa små krumelurer vi kallar bokstäver. När så löven börjar gulna och dagarna mörkna är det skördedags. Då är texten klar att spisas. Men först så ska den förpackas i tilltalande och för just den, sin rätta form, för att så småningom nå sina brukare.
Kanske är det så att det som vuxit och blivit till var precis det författaren från början tänkt. Men oftast så är utkomsten inte alla gånger, på gott och ont, som det författaren först trodde. Här skiljer sig bondens arbete markant från författarens då bonden oftast skördar potatis då han sått potatis emedan författaren kan tänkas sätta sig med avsikten att skriva en episk roman på sexhundra sidor men i slutänden sitter med en dikt på tre rader.
Precis som fröet som letar sig upp ur marken och ut i ljuset så krävs av författaren modet, modet att låta det växa, att låta det som till en början visade sig som en antydan, växa sig till en text som kan få vingar och flyga iväg. Modet att inte avvika från denna antydan – hur bisarr eller märklig den stundvis kan tyckas vara. Utan se det som en av alla verkligheter som kan samexistera med allt annat i denna värld. Och på så sätt vara ärlig mot sig själv och säga att ja, jag såg detta och detta är vad som blev. Det handlar även om att kunna var ärlig och stå modig i förhållande till dem som läser och sedan ruskar på huvudet, himlar med ögonen och vänder sig om går.
Men också litteraturen som fysisk forskare, att låta kroppen vara med i litteraturens framväxt, denna tillväxt, att tillerkänna kropparna dess betydelse i och för litteraturen. Kroppen, vårt medvetandes grogrund, mottagare och bearbetare för och av våra sinnesintryck och därmed helt avgörande för litteraturens vara eller icke vara. Och så kropparna i sig, deras historier. Att liksom låta kropparna var med i litteraturens ekosystem. Att inse att där bland alla porer, alla celldelningar, bland alla mättnadskänslor, all magknip, alla förstoppade tarmar, bland alla hjärtslag och all huvudvärk, bland behagliga smekningar längs ryggens hud och bland svetten i armhålan, bland all skönhet, alla skavanker en kropp är, finns mängder av oberättade historier, små frön, som väntar på att solen ska skina även där. Att låta litteraturen utforska och lyssna till våra kroppar och se att en sjukdom kanske inte är en något sjukt utan en människas väg genom livet och kamp för överlevnad. Och för att, helt plötsligt, få syn på oanade dimensioner som ligger ihoprullade i ett finmaskigt nätverk av rynkor kring en åldrande människas ögon.