luggen är varsamt, stramt flätad bakåt över huvudet och om jag håller hakan tillräckligt högt kan jag övertyga vem som helst att jag är precis vad som helst

jag är långt norrut igen

där det om vartannat viner och vrålar utanför mellan knotigt förvridna fjällbjörkar
jag tänker att jag kan väl passa på att inte vara mitt i mekanismen av skiftande, utan få sitta oberörd och se på?
nu när jag med ens har blivit stor, för gammal, för ansvarstagande för att iaktta mina händer armar lår tills de rycker av koncentration, darrar av blicken som tror den kan gräva i köttet

eller om det var rastlöshet

minns inte, vet inte



ÄH självupptagen antar jag men det är så invant
ja ja ja jag ska skärpa mig



ändå ligger jag raklång i botten på våningsängen med armarna för magen så att inte min totala brist på relevans, eller allt kladdigt fult äckligt i mig i allmänhet, ska avslöja sig, sippra ut och fläcka ner det vita lakanet

fast ja jo det är redan dammigt och fläckigt
och det har inte ens
gått en vecka




och du säger att jag är skiftande
du säger att jag är skiftande

jag vet tänker jag

jag vet att jag blev det jag förbannade, hånade och nog att jag var tretton fjorton femton och naiv så det blev över och rann ut genom ögonen på mig men det känns ändå som skam och skuld nog att dra ner mig raklång på marken för jag var så säker, jag var så säker på att jag redan hittat

hittat vägen fotfästet rötterna
förstått alla genetiska koder

det är svårt att vara ärlig men ändå inte svara "jag är så trött nu" för jag fattar att jag tråkar ut dig men jag ÄR trött nu-

det handlar ju om år

år efter år,
och mina taffliga jävla händer som aldrig kommer manövreras mjukt utan tanke