Du vet den där känslan när du ramlar omkull och skrapar upp armbågar och knäskålar som svider och bränner? Men som du skrattar bort för att du skäms?

Du vet den där känslan du hade på gymnastiken i skolan då basketbollen träffar dig på näsan?
Den där molande pulserande smärtan du inte kan visa med risken att bli utskrattad?

Du vet den där känslan då du halkar och slår i svanskotan - hårt? Men gör allt du kan för att inte halta och visa smärtan som ilar?

Där är jag. Det svider, bränner, molar, pulserar, ilar. Och jag skäms. Men skillnaden är; att jag vet att jag inte kommer bli skrattad åt. Ännu värre. De kommer tycka synd om.

Och gör de det, då skulle min smärta bli alltför verklig.