Läste en del obehagliga kommentarer igår av personer som tog tillfället i akt (dagen till ära tråkigt nog) med budskap om att krossa patriarkatet tillsammans med en rad väldigt förnedrande kommentarer om män. Det var väldigt mycket hat, som jag antar blir ett sätt att slå tillbaka och trycka ned på när orden inte räcker till. Men, vad och vem hjälper det egentligen?

Låt oss ta ordet Patriarkat, - den manliga sociologiska förebilden.

Och låt oss sedan känna på grundstenen i ordet för en stund - förebild.

Vad är en förebild? Jag skulle vilja säga att det är någon man eftersträvar till att bli, någon att se upp till eller kanske någon vars ideal och världsbild är värd att uppmuntra. Någon vars värderingar är värda att hedras, minnas och att sprida vidare. Individer som Patrice O’Neal och George Carlin, som för mig är barndomsförebilder och har format hur mina värderingar ser ut idag.

Dessa två individer är män, absolut. Men de är inte män först, utan individer. De har ett namn, en personlighet, känslor, drömmar och idéer likt vem som helst, först. Kön och härkomst, är sekundärt.

Jämställdhet är på de flestas läppar idag, vilket givetvis alltid är bra, men jag ser också hur oförståndet om vad det faktiskt är för något genomsyrar de flestas sätt att uttrycka den. Jag ser hur vissa män och kvinnor underminerar mannen som om det vore en lösning, ett utrop om rättvisa, ett sätt att visa solidaritet för kvinnor. Att mäta könen mot varandra för att nå någon slags slutsats om vilket av dem som har fel, och vilken som äga rätten att bara vara. Men, hur kom vi hit? Hur kommer det sig att patriarkat, eller- den manliga sociologiska förebilden fick sitt fäste? Jag tror att svaret vi söker, vägen till den absoluta förändringen någonstans ligger i ordet - förebild.

Förebilden bör alltid ligga hos individen först, någon att eftersträva till att bli, någon att se upp till eller kanske någon vars ideal och världsbild är värd att uppmuntra. Någon vars värderingar är värda att hedras, minnas och att sprida vidare. Individer som Marilyn Monroe och Nina Simone, som för mig är barndomsförebilder och har format hur mina värderingar ser ut idag.

Dessa två individer är kvinnor, absolut. Men de är inte kvinnor först, utan individer. De har ett namn, en personlighet, känslor, drömmar och idéer likt vem som helst, först. Kön och härkomst, är sekundärt.

Så vill du förändra samhället? Lyft dig själv, lyft dina förebilder. Lyft upp de som förtjänar att höras och synas istället för att trycka ned och hata. Låt byggstenar om individer höras, och murar höjas över allt vad patriarkat och matriarkat heter och låt oss tillsammans skapa en individuell sociologisk grund med könlösa förebilder för allas framtid, först.

En hon eller han, vit eller svart som bygger, är sekundärt.