på kallt svart vatten där stjärnorna somnar
flyter resterna av hennes klänning fortfarande
i den mörka skogen hörs änglars stämmor
de sjunger för dem som finns kvar än

i tusen år har hennes röst dovt klingat
i mitt huvud som en midnattsfantom
och nedför floden flyter den
som en ballad i höstbrisen

vinden kysser hennes kalla kind och vecklar ut sig
till en famn som virar sig runt henne varsamt
ljusen över henne bryter fransarna bakåt
och tiden blir en ny osedd färg

i en båge böjer sig mina dikter över hennes bröst
och blommor flyter förbi henne
utanför sinnet och innanför minnet är hon nu
och de gyllene vingarna slår till en gren

vid hennes knän föds varje aprilmorgon
"du fick snö att bli till eld" viskas det
och bergen kan endast falla av dina sånger
från morgon till kväll så sjunger skogen

ditt hjärta var som en sång till naturen
och världen svarade med en respektfylld tystnad
rösten ekade över bergen, lockade mitt hår
tills det blev ett fågelbo, poeten vid skymningen

försöker fortfarande hitta blommorna
du skrev ner ditt enda liv på
han väntar med kameran i handen
förgäves, för evigt, för dig