Jag känner mig kall som ett skarpslipat rakblad. Kontrollerat avtrubbad.
När jag mot min vilja finner mig i en konversation med en främling så är jag inte där. Ingenting någon har att säga intresserar mig längre. Deras naiva vardagsanalyser. Deras politiska ambitioner. Deras maskerade hat. Även de där filantroperna, lika hopplösa som romantikerna.

Jag ler, nickar artigt med, min blick säger dig att jag lyssnar men det är bara en välspelad fasad som jag praktiserat flitigt och lärt mig flytande över långa perioder av tristess och självrannsakan. Jag har blivit äldre. Saknar glöd. Och jag bryr mig inte längre om att världen dör. Min avgrundsdjupa tomhet är det enda verkliga för mig nu. Och jag vill att ingen undkommer den.