Tankarna har förgiftat mig med sömnlöshet.
Datorskärmen lyser upp mitt ansikte likt
en strålkastare i ett för övrigt kolsvart rum.
En storm härjar på andra sidan om fönstret,
samtidigt som ytterligare en storm härjar inom mig.
Jag känner allt och ingenting,
en omöjlig kombination av känslor som
visat sig inte vara så omöjlig ändå.
Regnet slår hårt mot fönsterrutan,
så öronbedövande.
Jag studerar dropparna som smiter neråt och
jämför de med tårar.

En spegel hänger på väggen,
precis mellan dörren och den säng jag befinner mig i.
Inuti gömmer sig en främling som vågar sig fram
när jag vågat mig dit,
som stirrar på mig med tomma ögon och tycks vara
oförmögen att bjuda på ett leende.
Framför mig är resultatet av olyckliga minnen som
aldrig bearbetats,
där dörrar stängts och dess nycklar gömts.
Sorgen och ilskan fyller mitt hjärta,
tynger det med sin vikt på ett sätt att det känns som det
snart kommer falla ut ur min kropp.

Jag inser att dåtid måste lämna mina lungor för
att jag ska kunna andas nutid.
Men vart jag än letar finner jag inte modet.