Du tog på mig, med dina mjuka händer och glödande ögon. Jag trodde jag va hård, en tuffing, någon som varit med om ett och annat. Vuxit ifrån överraskningarna livet kunde kasta på en ibland. Jag menar grät jag när Pääls exfrus bästa väninna satt och skrek att hon ville dö? när hennes dåvarande kille sparkat henne imagen så hon flyget ner för trappan ned buller och bång... där utgången blivit missfall, och smärtan av mista barnet bokstavligen höll på att höra henne galen... Medans Pääls exfru, då fru satt och viskade i mitt öra att "du är vacker, så himla vacker... skulle så gärna, du vet... tycker du jagar fin?" Jag tittade på henne som att säga really? Och sedan sneglades på hennes bästa vän. "Äsch, hon klarar sig" och jag tänkte typ, din onda djävul... då grät jag inte. När folk drar kniv eller vapen, jag blir helt cool lugn, jag går emot den faran, välkomnar den. Grät inte ens när jag själv nästan dog, på något obetydligt sjukhusrum i Mölndal. Eller när man vaknade upp i fisk svett och helvetet av att hjärtat håller på att explodera, och jag har inte kunnat smälta mat på över en månad eller skita för den delen, totalt uttorkad och förstoppad, så jävla sjuk och svag och patetisk, grät jag? Nä.
Men jag grät glädjetårar över hur du såg mig.