Jag skrev små mörka dikter på klisterlappar som jag klistrade upp på lyktstolpar och elskåp. Aforismer och politiska uppmaningar, till ingens notis.

Jag gick i gränder och sjöng. Att använda min keps som bössa kändes förnedrande, så jag gick enkelt med öppna handflator, åt skyarna, tills det började regna.

Jag kräktes på torg och på trottoarer. Jag låg i rännstenen och försökte återuppfinna teckenspråkets handrörelse för andnöd.



Stress om söta händer vid ditt döda öde droppar ned över dina söner som i sina drömmar söker söndrade stränder där de lägger ner ditt ok att somna, söka mer sälla marker än de sövande minor sin far de såg fara över utan överlevnad i sinne än heller destruktiva minnen att ödsla över lämnade lämningar liksom de andra du övergav för överheter, deras drömmar du destillerade till dystra drinkar att sälja över diskar över lämlar tills saligheten rinner över dina öron och svälja tills ditt svalg säger no more och dina snikna kamrar slutligen säger sig övergödda och spyr dig ur, så att du slipper stressa om söta händer och skinn så lent att mörda för.