De rosa molnen och de näst intill magiska skuggorna får gläntan och den lilla skogssjön att se hotfulla ut. Som om det bor ett farligt odjur djupt under den lugna, spegelblanka ytan. Ett odjur som slukar alla djur som trotsar tjärnens hemskhet och tar sig fram till dess strand för att släcka törsten.
Som ett sådant djur känner jag mig nu, när jag sakta lämnar den falska trygghet som skogen inger. Nu när jag närmar mig vattnet i jakt på något att dricka. Även om gläntan inte är särskilt stor, så spelar de allt längre skuggorna och det tätnande mörkret ett spratt med min fantasi, som får det att stå mystiska filurer och lömska nissar bakom minsta upphöjning och bakom varenda sten. Trots att all logik säger mig att dessa nissar och filurer bara finns i mitt huvud, så är det svårt att inte jaga upp sig på dem. Jag vill springa tillbaka in bland träden, även om de också börjar se hotfulla ut. Det ser ut som om själva träden skulle slå mig medvetslös med sina stora, starka grenar, för att sedan begrava mig under sina grova rötter, om jag bara kommer nära nog.
Nu står jag här ute i gläntan, rädd för de filurer och nissar som gömmer sig här ute med mig, rädd för de trädens eviga hat som hotar att begrava mig levande, livrädd för odjuret som med sina klor och tentakler kommer att slita ner mig i vattnets becksvarta djup.