Det är en kall höstdag, de färggranna löven ligger utspridda på marken, molnen ligger tätt och regnet faller ner.
Jag var bara nio då men jag minns det som om det var igår.
Då precis som nu tyckte jag mycket om det där gråa och våta vädret.
Luften är ju så frisk och det är ju som om det blöta tar fram så många vackra dofter i naturen.
Jag var ute och dansa runt i regnet medan de andra i klassen satt kvar där inne och frös och var rädda för att bli blöta.

Så var rasten slut och jag kallades in av fröken.
Det var tid för matte, något jag var duktig på så jag tyckte det var roligt.
Så gick lektionen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här blir nog en bra dag.

Så närma sig skoldagen sitt slut och de blöta klibbiga kläderna började bli obehagliga och jag längta hem.

Vi blev klara med den dagens uppgifter lite innan vi skulle sluta.
Så fröken bestämmer sig för att använda tiden som är kvar till att berätta vem hon tycker passar ihop som par.

Namn efter namn ropas nu upp och hon ger en förklaring till varför de passar så bra ihop.
Det fnissas lite här och där och några röda ansikten kan man allt se.
Men jag har ju redan i ett antal år fått höra hur ful jag är.
Och nu är det inte bara kläderna som ger mig en obehaglig känsla.

Jag känner rädslan i hela min kropp.
Jag sjunker ner i stolen och hoppas att mitt namn inte ska ropas upp.

Men jag undkommer då inte för nu kom då mitt namn och hon para ihop mig med klassens skönhet Anna.
Fnissen försvann och blev till skratt och örk och fy och en massa andra såna ord.
Jag titta på Anna med mitt röda ansikte och såg hur hela hennes ansikte bara visa hur äcklad hon var.
Och jag titta mig runt i klassen och såg hur alla titta och skratta åt mig.

Nu ville jag bara försvinna och jag som hade trott att denna dagen skulle vara en bra en.
Klädernas obehagliga känsla var nu borta, de hade överröstats av skamen av att finnas till.
En skam som bor i mig än idag.

Jag ville bara be om ursäkt att jag fanns till, och än mer kände jag att jag inte ville finnas till.
Tänk vad bra det hade varit då hade ju ingen behövt må dåligt pga att jag fanns till.

Jag grubbla mycket på vägen hem den dagen om att finnas kvar.
Men min mamma och min mormor och morfar älska mig ju för den jag var och inte ville jag då göra de illa.
Så jag stanna kvar.

Trots att många liknande saker hänt mig sedan dess, finns denna dagen i mig starkt.
Det var dagen jag förstod att ett ensamt liv det skulle bli.