Bortom horisonten
samma tystnad som här.
För länge sedan
ropade någon på prärien.
Ännu driver ropet
mellan horisonterna
likt en flygande ökenbuske.

Ditt ansikte är nära nu.
Din mun mot mitt öra
som om du tänkte viska.
Men du bara andas.
En vind från ditt inre landskap.
Prärien inom dig är ändlös
och rymmer ett sista rop
innan människans skymning.