obetitlad dikt # 12 & 35

jag tittar på dig men får inget svar
du stirrar på parketten
jag skriver mina dikter med blod
håller för mina ögon
och öron
för att slippa bli sårad

men det finns en gräns för
hur mycket man kan skita i verkligheten

jag är snart framme nånstans
vet inte var
antagligen nåt slags hem
som jag borde ha fötts i

du söker min blick
och sedan tittar du bort
du svarar inte på mina sms
fast du bad om mitt nummer

om jag kunde läsa tankar
skulle jag sluta skriva poesi
om mitt hjärta inte vore blodrött
så hade det bara varit dött

och jag skriver fortfarande
om dig, och 2 andra personer
ni byter liksom skepnad

ingen av er kommer jag glömma
så länge min hjärna
klarar av att drömma


________


--Trots allt--

vinterkylan kommer alldeles strax
trots den där växthuseffekten
och jag har varit en klantig max
glömt vantarna hemma igen

säg mig, vem ska dra ditt hår
bakom dina öron och smeka din kind
i resten av våra åtskilda år
när du har lämnat mig i vinterns vind

vem ska sjunga hela dagen
direkt från hjärtat
och vem ska sjunga från magen
ingen är adekvat

vem ska hålla dina darrande händer
och få dig att inse att du är tuff
när du tvivlar på dina perfekta ränder
vem ska du slå i fia med knuff?

jag kan känna din doft ännu
och ja, den hänger kvar i luften
den var svagare då än nu
jag har alltid vigt mig för kärleken

jag har sett soldater falla
jag har förlorat vänner
jag har förklarat för alla
att vi inte är ovänner

trots allt



________



tid utanför minnet, och minnen utan tid

han brukade bry sig
men nu är han allvarligt sjuk
han går iväg
somnar med smärta i sin buk

vill sakna nån som delar mina sömmar
leva för någon annan
drömma om deras mardrömmar
vore nåt att leva för

nu så sover han ensam
insjunken i sig själv
han stirrar på en tom ram
och saknar göta älv

spindlar kravlar över honom
tiden är ett lokomotiv
alla ansikten är som ett hån
och han blir bara mer instabil

depression är som en ljummen livmoder
en parasit suger ut det bästa ut ur mig
jag har inte pratat med min moder
sedan jag pratade med dig

jag stänger ute mig själv
ett svart moln är över mig
många har det värre än mig
intelligenta personer som dig

jag torterar mig själv genom att leva
att fortsätta är den ultimata perversiteten
jag försöker göra mitt bästa att inte hata
men jag somnar med en gaffel i själen