Allting är vackert med min onyktra syn
så jag planterar blommor i klagomuren
Döda djur faller ned genom hål i skyn
som om konfetti kastats ut av naturen
Regnet slår mot rutan som om det ville in
men hålls ute av en transparent barriär
Elementet mot ryggen värmer mitt skinn
När jag blundar känns det som om du var här

Vi föds på sjukhus och dör sedan i bitar
Det måste väl ändå säga något om livet?
Jag går ständigt vilse trots kartorna du ritar
men det lär mig att inte ta skyltar för givet
Jag kastrerarade din visdom, lade den på hyllan
för att blunda mig in i en ny dimension
Jag byggde dig ett liv som vi brände på fyllan
När ridån fällts ner är det enkelt att ta ton

Man går från övertygelse till en tyst protest
medan kroppen pumpas full av alla gifter
Lyckan är en oväntad, men välkommen, gäst
i strävan efter belöning för ekonomiska bedrifter
Jag sitter i soffan med slagord på min tröja
och växterna växer medan jag tittar på
För tvåtusen år sedan gick Jesus i blöja
Varför kommer vi aldrig längre än så?