Jag sparar dig och mig
molnen,
bergen,
eftermiddagens suck och skrapande solsken
i en liten kub av stål
inte större än en sockerbit
och den lägger jag i tillbakablicken,
i de trevande, rinnande tankehänderna som bor granne med drömmen,
de som försöker men som aldrig riktigt kan se
eller få grepp om kontinenterna som gått upp i rök
och då, när jag, den hågkommande
försöker
minnas
spricker minnet
och ut väller statyer och klipplandskap
som legat gömda i dimma och i regn
och sånger som tejpats fast på baksidan av världen och skogarnas och motorvägarnas och skyskrapornas
och de slumpmässiga mötenas
hemliga ansikten och smältande språk
och jag låter dem forsa genom mig
fylla mina artärer och ögonglober
med nymorgonguld
som en dag sipprar ut
och gör himlen
komplett