Gråter med förbundna ögon. Ler med förvriden mun. Sensommar och höstskörden. Den skumma torghandlarens övermogna frukter. Gnäggande sjöbris någonstans vid kajkanten. Gungar i takt med lövhögarna. Visselpipans ständiga läte långt in i nattens hästkaruseller evigt skenande. Ilskans undermedvetna pulserar under huden. Flirten ännu vibrerar så tyst. Tröstande solrosor bevarar det som finns kvar av ungdomen. Gruset längs allé av dimmans hägring vägleder till någon slags tvåsamhet. Stillar vindens framfart med fluffigt rosa sockervadd som leker som himlens spindelväv. Charmig morgondag och världens drömmar håller andan. Men rävhonan ännu ruvar i sitt gryt. Tacksam över stunden som aldrig tonade ut. Mirakulöst närgången verklighet i symbios med korallreven gör livet vackrare. Vilsen utan lodjur och snöleoparder. Men mestadels nyponrosen slår ut i full blom. Men allting har sin hägring. Inlindad i smultron, den längtan som en gång porlade ut. Resten av säsongen utan varken känsla eller beröring. Kunde inte då stadens vingar bära henne. Gnuggar sömnen ur ögonen och blundar när ljuset är för starkt. Blåmusslor sprider ut bläckfiskens bläck. Jag använder det att skriva dessa rader. Orden pulserar fram i takt med musikens monotona bas. Kyssen ännu vinner högsta pris. Rovdjuren stjäl höstens show. Men sagolika historier tornar upp sig. Flärilen landat på dagbokens framsida. Jag fäller ihop mitt paraply och ställer mig i hällregnet. Utan att förlora mig själv.