Natten jag lärde mig att leva.
Jag suddade bort allt osynligt damm.
Som om nuet var dåtid.
I skuggan bakom rådjurets vingar.
Jag fann hon jag en gång var.
Hon skrattade.
Hon log.
Ja hon var i sin egna värld.
Där hon aldrig var vilsen.
Inte heller sökande.
Blundar och dikten blir sitt eget stjärnfall.
Någonstans där saknaden ännu inte bitit sig fast.
Inte heller sorgens gyllene klor.
Stunder som den idag så sällan upplevt.
Kärleken en kokong av svart rökkvarts.
När allt sedan blommat ut.
Jag förblir ett stilla sommarregn.
Men nu.
Jag bara ligger ner.
Njuter av av att bara vara.
Kristallerna ett hav någon glömt.
Sedan när skymningen faller.
Våra blickar möts.
I sin kärleksfulla aura.
Älskar vi i natten.
Natten jag lärde mig att leva.