Tystnaden i huset de oändliga timmarna efter det att någon man älskade har tagit livet av sig natten innan. Det skärande och overkliga ljudet från någon som klipper sin gräsmatta.
Tystnaden som skär in i hjärtat och märgen och det ytterst motbjudande att någon måste laga mat och att vi måste äta den.
Sorgen och chocken känns som en skrikande betong i kroppen. Alla ord har stelnat och tårarna vill inte flöda och mamma bara måste vara stark och samlad. Ute på gatan leker barnen och skriker ut sin förtjusning över att sommaren är här. Pappa hade mått så väldigt dåligt mycket länge. Det är hans yngste sons elfte födelsedag, men födelsedagen är naturligtvis inställd. Det är ingen som gråter i familjen vilket är dåligt tecken. Pappa hade i sitt missbruk förstört så mycket för så många och det är väl därför som ingen gråter. Den yngste sonen har ett kaos inom sig men det är ingen som sätter sig ned och fokuserar på honom. Självmord är så jävla pinsamt, tabu, skämmigt, skrämmande och totalt absurt, och det var säkert ännu värre 1976 då detta drama utspelade sig. Nu antänds stubintråden i pojkens inre som kommer att brinna i 10 år tills den schizofrena psykosen exploderar i hans hjärna och allting är för sent. Alldeles för sent.