Jag var ett barn och min familj hade bestämt sig för att jag mådde bra. Vad jag en simpel liten gosse tyckte var helt irrelevant och ovidkommande. Jag gick baklänges till skolan, jag gick alltid baklänges för att hitta tillbaka till kärlekens ursprung. På BUP jobbade Torbjörn som var den förste på sju år som verkligen lyssnade på mig och gav mig kärlek. Det vilade en förbannelse över familjen och jag undrade vad det skulle bli av mig. Alla kraven på att jag skulle må bra och anpassa mig till livets sjuka spelregler. Mamma och pappa som var konstant påverkade av stesolid och vodka. Pappa den älskade prästen i församlingen. Mamma som i största hemlighet var medlem i en satanistisk sekt. Storasyskonen som hade seglat vilse på kärlekens avigsida. Torbjörn tog mig med på bergsklättring. Han var min älskade och ende riktige vän. Så här 40 år senare så är det bara bra på avdelningen på den underbart sköna rättspsykiatriska kliniken. Jag ballade ur och blev mordbrännare på grund av att mamma skickade förbannelser på mig. Skötaren Åsa är läcker och väldigt snäll. Pappa tog livet av sig. Storasyskonens båtar läcker och det är långt till fastlandet. Det är inte lätt att vara människa. Doktor Knorr har påsar under ögonen. Jag läser i Evangelierna att vi bör försöka att bli fullkomliga. Hur ska man kunna bli det är när själen är ett blödande kaos. Men jag mår ju bra för det har ju min familj bestämt. Torbjörn kommer och hälsar på mig ibland. Inför honom kan jag vara mig själv. Han är mitt starkast lysande ljus. Han är min orubbliga klippa.