Som fördragna persienner.
Vinklar upp sommaren.
Som tunga gardiner.
Drar för vintern.
Men vad är bottenlöst virrvarr.
I jämförelse.
Med det vackraste av oss.
Inte för att någon undrat.
Inte för att någon ifrågasatt.
Varför drömmen endast nätter svarar.
Stjärnor viskar utan att skämmas.
Kanske virvlar även de stunder som borde
varit vi.
Avståndet sipprar emellan åren.
Tysta droppar av stilla avsked någonstans.
Vingklippta frågor söker helande svar.
Mestadels redan förbytt till oigenkännlighet.
Veckar ut livets tidningsblad.
Läser rubrik för rubrik.
Stannar till.
Begrundar.
Varje mening. Varje ord.
Andas in.
När allt ändå så oskyldigt smärtsamt.
Presenterar gryningen vid sitt rätta namn.
Hon som vaknar före mig.
Även om strändernas vassa snäckskal lämnar
vitt blod efter sig.
Jag försvinner med i kampfiskarnas väsen.
Suktar efter något.
Eller någon.
I natten.
I morgonen.
Nu.
I just detta påfågelblå.
Jag ännu minns.
Det de andra glömt.
Eller var det tvärtom?