Övergiven nästan älskad.
De ögonblick jag såg det blinda.
De stunder jag hörde det tysta.
Samlar ihop resterna av mig själv.
Den trånga ensamhetens tomma skal.
Men ändå, samma drömmar inlindad i nyfallet regn.
Borstar bort de uttryckslösa drömmarnas avsaknad av själ.
Närmar mig insidans utsida.
Ett ozonlager av trasig självkänsla.
Men för det mesta endast ett litet inslag av gryning.
Rötter av ametister omsluter mig.
Känner hur dess vassa kanter rispar.
Det gör mig ingenting.
Som så många gånger förut.
Jag stannar kvar.
Och känslornas hav sveper över mig.
Undan för undan vi nästan nynnar.
Den legendariska historien upprepar sig.
Utan att för den skull tveka.
Varför skulle vi det.
När vi smuttar på livets allra vackraste.
Som de gourmander vi är.
När natten kommer.
Vi återigen skingras.
Som om vi aldrig varit.
Som om vi alltid är.
Varandras närhet.
För en sekund tanken tänktes:
Om bara om.
Hur skulle det vara då?
Vilka vore vi då?
Medan resan fortsätter.
Vi har All inclusive.
Tar för oss av läckerheterna.
Av varandra.