Vi var som destruktiv magi, en implosion av möjligheter som föll ihop över sig själv. Toxisk passion.
Den dyraste formen av berusning.
Vi fyllde ut mörkret, fyllde ut hela himlen med fallande stjärnor och jag fastnade på fel sida av natten. Ljuset. Jag brände mig på min egen explosion, på viskande blickar, på beslöjade hot och tomma löften.
Jag brann och du flydde.
Spring, spring för livet.
Och luftslottet kraschade omkring mig, runtom mig och jag dansade, blödande, i allt det som varit, fast i ekot av en skugga från förr.
Ibland tänker jag att... om vi bara kunde gå tillbaka och aldrig mötas alls. Jag har aldrig tidigare förlorat mig så fullständigt i midnattsblå dimma, som smekande solstrålar på min hud.
Ibland tänker jag... att du nog hade dyrkat mig, älskling. Om du inte bara varit så feg.