Jag grumlar
över alltings belägenhet,
huvudet sitter på en kvast
som har sopat undan alla röster,
under mattan.
Där finns det damm
och där finns det grus,
en del tankar och
om du lyssnar riktigt hårt,
ett störande
jävla brus.

Jag
har försvårats
med åren,
jag är alltid full
under månen,
halsar livet ur
dagens tyngder,
så lättar molnen i glaset.

Jag har gråtit mina drömmar
till sömns,
gnolat bort skammen,
med rena linnedukar,
och brukat sammet
för att badda brotten,
och linda
min kärlek,
i kroppen.