kastanjerna ska dö
de är sjuka man vet inte varför men ett efter ett
kommer de alla dö

och det gör mig ledsen på något sätt
som om det säger något om

världen kanske

eller mig själv




för det är något som puttrar här
något svart och tjärliknande som rinner genom blodet

bitterheten
småborgerligheten

en trög men allestädes närvarande sjukdom



och jag skulle ju aldrig bli bitter
skulle aldrig fastna i konventioner
skulle alltid skära rakt ned i kärnan

kastanjekärnan

men varje kväll vrider jag mig åt sidan
varje natt blickar jag i taket
varje morgon tittar jag på dig som man tittar på en vägg

och mitt i alltihop undrar jag
är det mitt fel?
är det jag som skapade det här?
kokade över för ofta?
bar för mycket rakt på huden?
var det jag som aldrig tillät dig ett ögonblick av stiltje?


var det jag som dödade kastanjerna?