Innan jag försvann
då den grå dimma som föll
över stadens sjö.

Var en del av mig
trots att jag stod kvar just där
jag alltid har stått.

Jag var osynlig
fastän mitt hjärta blödde
ikapp med tiden.

Ju mer jag sörjde
desto mer jag blundade
för stjärnhimlens sken.

Samtidigt jag log
när höstmörkret återkom
jag tände ljusen.

Lät lågan glittra
de brann som havets minnen
en septemberkväll.

Jag återvände
och kände smak av lycka
så nära långt bort.