Alex... är du där Alex? Jag ser ett bekant ansikte och ljusblå ögon, men jag frågar denna biomassa vad det är mer än en tillfällig samling celler men får inget svar... ingenting... till och med namnet säger mig ingenting mer än att jag vet att en annan tillfällig biomassa, ett annorlunda strukturerat ansikte med annan färg nyans på ögonen för söker kommunicera med mig genom att anropa mig vid ett namn. Det är ett select statement. Alla snurrar runt i sin värld, i sin verkligheten, snubblar över sina ord i deras egna tankar...
Vet inte vem Alex är? Mer än ett tilltalsnamn... ibland blir det förvirrande, när två heter Alex i samma rum. Och vi tittar på varandra som att säga, menar dem mig eller dig?
Jag känner att mitt namn är satt på mitt kroppslig jag men att mina djupa tankar tillhör något annat. Alex dör när kroppen dör, men dör verkligen tankar? Tankar kan migrera, kroppar kan inte... liksom.
Jag ser längtande på den väldiga himmelen, horisonten som sträcker sin stora famn långt bottom ögonens kapacitet, med alla typer av väder likt pigmentfläckar... Och jag ser den stilla storheten och känner igen mig, det är jag... Alex känns så tillfälligt, precis som en dags väder ställt mot evighet, varför skulle vädret låta sig definieras av vädret en dag, på en plats, en slumpmässig plats, varför skulle den? Varför skulle jag?
Jag stirrar djupare in i spegelbilden och ställer frågan igen... VEM ÄR JAG?
Inget svar, bara tankarnas evighet...