det låter illa, låter som om jag ballat ur totalt och tappat allt.
Men det är faktiskt inte så illa som det låter, mycket sådant förflutet som rullar tillbaka in i det jag skriver, men det känns som om jag hittat min röst igen.
Det låter något när jag vrålar, och jag gillar ljudet det gör. Är inte helt bedövad längre.
Inte som en sten bara.
Och det känns faktiskt gött, riktigt skönt, känner mig fan levande igen.
Nej, jag sitter inte tokfull hela tiden och bara skriker,
men det finns en röst i mig igen, och jag gillar den
jag gillar det.