Hör du hur tiden tystnar
mellan raderna av våra, tillsynes,
åtskilda livsöden.
Var stjälkarna av det onämnbara
växer fram.

Som ett hejdlöst växande mönster
från hjärta till hjärta,
oansett all tänkbar åtskildhet.
Som om krigens fienden
i lönndom talar,
då blodet ur dem rinner:
”Hjälp mig älska dig..”

Det finns en skog som kallas fred
löven fladdrar särskilt oroligt just där,
i såren vi inte ser, men på något vis delar.
Åh jag lyssnar och tänker högt,
försvarslös likt vinden
som i de vita seglen
för min talan.