få ett psykbryt om dagen, ligga på golvet och skaka och gråta, säga om och om igen att ingen behöver henne, och ingen bryr sig.
Jag försökte hjälpa henne, men jag kunde inte ärligt säga att folk brydde sig och hon behövdes. Ty ingen bryr sig, annars hade hon inte känt så.
Visst jag brydde mig, men det va inte det hon va ledsen över. Att ingen i samhället behövde henne, och det gjorde dem aldrig, annars hade hon haft ett jobb, och varit självständig som hon så drömde om.
När hon ringde sjukvården efter hjälp så sa dem, men vad kan vi göra du får ringa Arbetsförmedlingen. Och när hon ringde arbetsförmedlingen så säger dem vi kan inte göra något för dig, du får fixa det själv. Och det hade varit helt okej, om det vore så för alla, men det är det inte. Vissa får hjälp, andra inte, hur kommer det sig?
Varför får vissa jobb utan att kunna svenska medans andra alltid blir nekade pga dem inte pratar svenska perfekt?
Man känner sig verkligen helt hjälplös, för vad kan jag säga? Jag kan förstås säga ljuga för henne, i hennes sårbara tillstånd, och säga att folk behöver henne, men då hade hon blivit accepterad när hon sökt jobb där, eller fått hjälp att få jobb via arbetsförmedlingen eller fått sjukvård som avsatt att hjälpa henne, och inte får henne att ge upp den hjälpen dem säger utåt att dem ger men i själva verket inte gör alls.
Varje dag, låg hon i tårar och skakade, och pratade om självmord.
Och jag är ledsen, jag kan inte ljuga för henne. Jag är ingen politiker.
Jag söker inte röster, jag ville bara att hon skulle orka och kunde må bättre.
Jag ska försöka att inte gny för mycket på staten, för jag vet hur inkompetent den är. Men jag känner att vi hade haft ett bättre samhälle utan staten, då vi tog hand om varandra, och skapade samhället själva utan den mellanhanden. Den som lovar, lovar tills öronen blöder, men levererar aldrig, det saknas allt pengar för det, oavsett skatter, och det blir till slut bara ännu en sak som är fel med denna värld.

Nu är hon ensam någonstans, för hon klarade inte av att sitta på min nacke, som hon kallade det. Och om hon lever eller ej, det tror jag inte en enda jävel bryr sig om. Allt hon ville va att jobba och göra rätt för sig. Men det är samhället för dig, de institutioner som finns för att hjälpa dig, gör allt för att bryta ner dig än mer.