Min 27 årsdag va då det började gå väldigt snett för mig. Telefonen hade ringt hela dagen med vänner och familj som ville gratulera mig, men jag hade ingen kraft kvar att ge någon. Jag bara låg i sängen och kände mig totalt helt jävla färdig. Jag skulle till jobbet och jag satt och samlade kraft, kraft nog att resa mig, sedan kraft nog att klä på mig, sedan gå ut till bussen osv osv osv.
Jag hade inte mått så bra i ett tag nu. Konstiga saker, som alltid hungrig men inte kunna smälta maten, törst, törst som jag aldrig känt innan. Allt gick utför och snabbt. Kroppen va trasig.
Telefonen fortsatte att jaga mig.
Kastade den i väggen. Den gick i tusen bitar.
Håll käften!
27 år, kunde lika gärna varit 27000 år.
En jävla evighet i vilket fall som helst.
Men en fitta va fortfarande en seger, enda tills man insåg varför just mig.
Allt man egentligen är, är en dörrmatta för någon att dra av sin skit på.
Antingen är man det, eller så använder man någon annan som det.
Det verkar inte finnas något mellanting.
Man tvättar sig ren
eller tar emot det.
Ganska hemskt öde oavsett.
Alla öden är hemska,
jag ligger i mitt egna svett, allt stinker fisk.
Smutsen ettra sig fast.
som en igel.
Jag kan inte få upp den.
Hjärtat hoppar som en trasig dieselmotor.
Allting smälter ihop till en enda grej.
Du ville inte ha mig.