En dikt om att lyssna
I Det finns en stig under snöns släta vidder ett bo för sorkar djupt under det vita, nere i jordens varma hålor.
II Det går en kvinna med bara fötter genom en blommande äng också när kölden vrider trädens grenar och får den grå gårdvaren att kvida av ömmande tassar
och kvinnan bär sin tunna slöja som faller från hennes axlar som dalande blomblad från dignande aplar och hon plockar blåklockor och gulmåror och några av skogens jungfrunycklar och bär dem vid sin barm, hem till sin trygghet, till sitt varma rede under klippans hägn
och det sker också nu, när det är vinter för alla andra när kölden klär trädens stammar med bark av is och sjöarna läggs till vila och den djupaste sömnen.
III Ingenting är över.
Ingenting som lever och som i sin kropp, i sin själ, minns glädjen i att röra vid en kattunges mjuka päls kan ta vintern på allvar och tro på att den, och den iskalla döden, har makten mer än här och nu
inför ett barns leende och inför myrorna, de som sover nu men som snart bygger sin stack till nya höjder, och till ett evighetens myller under granarnas starka stammar.
IV Låt oss minnas dagarna när snön låg meterdjup i skogarna och i människors bröst och drömmar
låt oss minnas det som snart är ett minne blott.
V Hon vandrar längs stigarna som finns där djupt under, i det nu fördolda, och jag känner hennes doft av älggräs och kamomill, av sol och hjortron, av en sång och av den tystnad som bara den som älskar kan höra, och förstå.
VI En värld för sorkar, en värld för människor, en värld för örnar, och skogsmöss, för de som finns här nu och för de som nyss gått andra vägar oss till mötes längre fram.
VII Vit är världen.
Ljuv är världen.
Det är tid nu att lyssna på blommorna.
Fri vers
av
Peter Olausson
Läst 121 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2024-01-07 14:44
|
Nästa text
Föregående Peter Olausson |