Skriker efter hjälp men ropen tonar ut
Gråter en skvätt men det känns som skurar
Vaknar men sömnen tar aldrig slut
Befriar men allt jag ser är ännu flera murar

Springer flera mil men vägen är lång
Blundar två sekunder men nu försvann du
Lär mig att flyga men nu känns det som tvång
Somnar och sover men hjärnan är på ännu

Det är väl vad man kallar utbrändhet
Men jag vill inte, jag vill klara mig
Fast jag vet att jag är för långt gången
För att kunna se en väg tillbaka

Jag är på fritt fall och känns som jag gnäller
Om det är nån som känner igen sig
Så kan väl denna dikten få dig att se klart
Om än bara för en kort magisk sekund