Ibland finns jag bara.
Som ett ihopknycklat sidenlakan.
Bredvid vårens utslående blommor.
Vilar en slags lycka.
Samtidigt tungt vemod.
Tröttheten kommer ikapp.
Skratten ändå mer äkta.
Leende morgon dess äppelträd så solmogen och skör.
Blundar men utan att drömma.
Skuggor av paralyserad nattviol.
Tömmer källaren på luggslitna sagor.
De dikter som återkommer i minnet.
Tröstande midnatt så len.
Dofter av vit jasmin dröjer sig kvar.
Som jag.
Som inte vill gå.
Vill inte bli lämnad.
I det svarta.
Det gör för ont.
När såren ännu inte läkt.
Det vackra ännu skimrar.
Vill aldrig sudda bort dem.
Ett hav av känslor darrar.
Ännu.
När de ebbat ut.
Vilka var vi då?
Vilka var vi då?