Snittblomma
var länge mitt förnamn.
Mellan hem och hem
färdades jag runt
omsorgsgestfullt.
Otaliga är de vaser
som närt mina foderblad,
lika många händerna
som ryckt i kronbladen.
En dag föll de alla av –
Kvar var endast ett brukat tilltal.
Kroppen låg torr i mitt grepp, och
just före brytpunkten
upptäckte jag att stjälken
var av glas;
att tomrummet i bröstet
bar plats för de tunnaste blomsterslag.
Sedan dess har jag stått stadigt still
på en och samma plats:
rakryggat axlat konturerna av en
bordsvas.