Ur strypstrupen viskar den räta vinkeln
med sin mjukaste röst
att allt är som det ska vara.
Hemlöslästat hopkrupet hopp
driver benen, trots det, mot resning
och blicken häver buken upp och ut över vallen:
formlösa vidder,
vidunderligt
och grundligt beunderligt;
varför labyrintgång på gång,
snedknäckta näsben i kirurgiskt våld?
Därför-då-dånet försvårar oförsvarligt svaret,
ändå ligger redan rektangelliken
liksom bleka under regntunga jordmoln:
skursommar och doftkaos utlovas!