... vid hennes sida hängde väskan... den var omsorgsfullt skapad med kärlek och inspiration... tanken var svår under skapandets gång... men när hon kom ut på andra sidan kändes glädje... denna glädje vad hon nu skulle med den till... det fanns ingen att dela den med... sorgen bubblade upp inombords och spillde ut över hela tillvaron... svaga aningar om en storm värkte i hennes nu åldrande kropp... vad skulle hon med flärd till i denna tid... hon hade ingen lust till ett socialt liv och leverne... det fanns ingen att dela det sociala livet med heller... 

... ensam och vilsen gick hon till Coop för att handla... hon hade sin nyskapade väska med sig... den väckte beundran i alla fall, för några gav henne komplimanger... kanske det ändå var social hon var för nu kände hon den där glädjen bubbla upp igen... men snart grusades den utav att hon såg honom... helvetes djävlar tänkte hon... kunde han inte bara gå och dö... han som plågat henne under snart tjugofem års tid... relationen med honom hade varit kort men dessvärre mycket våldsam... han hade gjort två mordförsök och förföljt henne under tjugofem år... varför kunde han inte släppa henne... förra veckan då hon varit till optikern hade han stått utanför i över en timma... så hon hade blivit tvungen att vänta ut honom... nu sjönk hennes mod som en sten till bottnen... det fanns ingen glädje att hämta ut av detta...

... väl hemma beslöt hon sig för att aldrig mer gå till centrum... det var alltid samma visa att han slöt sig närmre henne eller pratade med hennes sällskap... därför ville hon inte ha sällskap till centrum eller gå dit... han fick alltid för sig att gå fram eller påpeka något rätt ut i luften när hon gick förbi... det var förstås på chileno några obehagliga ord som han sa... ord som hon visste vad han menade med dem... ord som ingen annan förstod laddningen i för henne... vem skulle hon bli eller vara nu... väskan hängde hon undan och tänkte att den kan hon inte ha igen... för precis när hon känt sig så nöjd så dök han upp och svärtade ned allt... att polisanmäla hade heller inte lett någonstans eftersom han inte talat direkt till henne... fruktansvärd stress hade runnit upp inom henne när hon fått det förmedlat till sig av polisen... dvs att han kunde fortsätta eftersom han inte talat till henne, bara om henne till någon annan... smärtan överskred långt mer än ord fanns att beskriva det med för henne att möta den erfarenheten... inget stöd och ingenting förrän hon var död... och kanske skulle det få betydelse endast om hon dog...

... att lida utav posttraumatisk stressyndrom är inte som att älta oförrätter... det handlade om ofrivilliga minnen i kroppen, själen, hjärtat och sinnena attackerade all hennes existens... det kunde vara allt från tre minuter till tre år efter en konfrontation som lidandet kunde vara... att bli jagad, slagen, strypt nästan till döds och sedan sparkad på med hårda skor med stålhätta och kallad saker... nej det kan inte oinvigda föreställa sig vad det innebär... hon sov bort flera dagar inte som att sova i sträck utan som att hjärndimman slukade hennes tillvaro... en trögtflytande tillvaro där inga filmer eller serier gick att se utan att hon somnade eller bröt ihop... allt blev en triggande soppa av intryck... och detta måste vara något han skulle njuta utav om han fick veta... en sådan makt var ju vad han strävat efter dvs att hon aldrig skulle känna sig trygg mer...

... livet efter kunde inte mäta sig med livet före... men även detta att önska sig ett tillbaka i känslan av att hitta sig själv hade blivit en trigger... tjugo år av terapi och två år i kris och traumaterapi vad hade det hjälpt... om endast till en början lättnad eller egentligen förnekelse över att detta trauma skulle få påverka henne igen... lite som ett självbedrägligt intalande för sig själv att hon hade gått vidare... det blev faktiskt bara värre med åren... vissa dagar klarade hon inte utav att se himlen utan att bryta ihop... för när hon såg den klarblåa himlen visste hon allt som han tagit ifrån henne... och hon kände stark förlust över allt som hon gått miste om...

... nu fanns endast detta ensamma och vanskliga i att försöka att handla eller uträtta ärenden i centrum på en tid då han inte vistades där... men varför inte åka till ett annat centrum eller flytta till annan ort? ... ja det var just detta som han gjort omöjligt pga att hon nu var trasig för livet och hade låg ersättning från försäkringskassan... detta gjorde att hon inte kunde byta till sig eller få en ny lägenhet med de nya reglerna... så han fick äga hennes öde med stöd utav politiken som förvägrade henne att befria sig... tanken på detta gav henne plågande stickande känslor i händerna... magen vände sig ut och in och hjärtat klappade hårdare än hårdast...

... befrielse bestod inte i greppbara idéer om vad som leder en människa därtill... hon visste nu att sy en ny väska skulle hjälpa lite, om än lite, men hon skulle göra det... pröva och pröva på nytt för att träna sig att göra det finaste av nästan ingenting... det fick henne att uthärda smärtan över att inte ha några andra alternativ... hon skräddarsydde sin lycka åt sig och bar huvudet högt trots alla motgångar... att uppfinna sig själv ur askan i elden blev hennes enda väg emot något som kunde liknas vid frihet...

... tänk dig att låtsas tills ingen fantasi längre är en fantasi utan en komplett verklighet... en sådan verklighet som hon skapade åt sig själv för att ge sig själv rätten att existera... för ingen annan skulle berätta för henne hur hon skulle ta sig vidare... det fanns ingen som bjöd sin empati eller solidaritet som hon till en utsatt... hon såg dem och hon kände till dem runt om i sin by... hon gav sina pantflaskor till panttanten, eller gav en matlåda till sin granne... hon lagade en byxa åt den utan sy kunskaper, eller gav bort överflöd av textil hon fått i gåva...

... "skicka vidare", det blev återbruk och cirkulär ekonomi som upptog hennes tankar... allt gick att recykla och inte minst kunde hon recykla och dela sina erfarenheter där de behövdes... för med så mycket motgångar i livet i det samhälle hon levde i visste hon mer än de flesta hur överleva på randen till undergång med ett leende på sina läppar... trots att hon djupt inom sig släckte bränder uppkomna av djup förtvivlan och sorg... men hon ville leva och le som den hon tyckte sig förtjäna glädje och intet mera hat... nu var självförsvar sista vägen ut och ingen skulle få stoppa henne... solidaritet, medkänsla och empati från sin omgivning var allt hon behövde för att lyckas...