Dagen saktar mig. Den smala fåran som öppnat sig i isen. Snön som håller marken i ett krampaktigt grepp. Och solen. Solen. Nådigt visar den sig en kort stund.

Jag vill inte förklara dig. Kan inte lägga ord på din person och tro mig förstå. Hela dig. Jag saktar mig och väntar in hur du öppnar dina fönster och låter mig begripa dig. Inte heller vill jag förklara mig. Orden jag tillskriver mig låter sig inte enkelt förstås. De är flyktiga och lynniga. Även för mig.

Dagen saktar mig. Det är lätt att tro på att livet är mer än vassruggen som tålmodigt stått kvar i snön över vintern. Bidat sin tid och väntat in nästa vår. Att äventyren kan plockas som mogna äpplen på de lägsta grenarna. Det är lätt att tro på när dagen saktat mig och stillat sinnet. När allt blir möjligt igen.