De säger att jag spökar.
Så kan det vara.
Jag vet knappt om jag lever,
eller befinner mig i något annat tillstånd.

Jag är kanske malen,
som söker sig till ljuset.
Till värmen och tryggheten.
Styrd av instinkt.

Men spökandet hindrar dig,
fladdret mot rutan stör din ro.
Spöket smittar med nostalgi,
och lämnar dig nu i fred.

Slutar spöka
Slutar störa
Men finns kvar
någonstans omkring