I den blåsande vindens malström,
Trasan reser sig, stolt, högt på stammen,
Att tro att de är deras flagga, i dess fridfulla flygning,
Och i luftens dans avviker det.

Med varje vindpust som bär henne,
Hon tror att hon är drottning över slätten,
Men det är bara duken som vindarna tar bort,
Och i hennes flykt skiljer ödet henne åt.

Det är inte en flagga, utan en trasa i vinden som lyfter den,
En sorglig symbol för glömska och behov,
Vad i sin flykt, tros det vara frihetens vilja.

Men den sanna flaggan, med syfte och streck,
Det är han som står, orubblig och orädd,
Symbol för ära, land och börda.