Det var natt, månen lyste och stjärnorna gnistrade.
Vinden tjöt runt knutarna med en kraft som ingen kunde mäta sig med.
Träden höll ett krampaktigt tag med rötterna i marken.
Men hur hårt dom än kämpade klarade alla sig inte.
Knakandet och brakandet av träd som föll,
var det ända som riktigt kunde överrösta vindens allt högre ylanden.
Löven virvlade runt i en oändlig dans av sand och anat skräp.
Marken ren- skrapades från smuts, löv, bråte och annat skräp,
allt tog den härskande vinden med sig.
Snabba skuggor försökte korsa marken när deras skydd tagit stryk av vinden.
En del klarade den riskfyllda flykten andra inte.
Förtvivlande tjut hördes mellan vindarna,
från djur som förlorat sina anhöriga i stormens starka armar.
Någonstans kunde man ana rytandet av ett lejon,
kanske hade han just denna natt förlorat sin familj.
Men detta som kan tyckas så eländigt var bara naturens gång.
För nästa dag var ändå en ny dag,
som skulle föra med sig något nytt både på gott och ont.
Överallt fanns en väntan på att stormen skulle bedarra.
Då skulle ett nytt liv börja.
Ett försök att koma till ro igen hitta ett hem och bilda familj.
En motgång betydde inte att alla skulle gå under.
Alltid fanns det någon som överlevt och vågat se stormen i vitögat.
Det kommer aldrig att betyda slutet bara en ny början!