Vinden kränger de lealösa pionerna.
De släpper sina kjolar
som kollapsade ballerinor
med brutna ryggar.

Rosa fägring och tunga parfymer
mörknar och multnar.
De vissnar överdramatiskt
och utan skam.
Känslan av att allt är för sent
dansade en sista dans
i sommarskymningen.
Nu är det farväl.

Tron är ömsom fördold
ömsom uppenbarad
som månens många ansikten.
Jag täcker mina ögon när jag ber
och frågar:
När ska världen någonsin helas?

Kanske när pionjärerna bland pionerna
balanserar sina tunga huvuden
och vissnar upprättstående
i en behärskad tåspetsdans.