På den första dagen av min levnad möttes jag upp av en mäktig och närmast formlös gestalt, i en till synes oändlig rumtid. Det var inte ett rum, inte heller ett landskap. Där fanns bara jag, gestalten och ett milt ljus, vars källa jag inte kunde sikta. Gestalten kom skridande ur en dimma, som sträckte sig så långt bort min blick kunde nå. Jag blev först rädd, men kände på något sätt en god energi kring gestalten. Det var inte bara dess blotta storlek som var överväldigande, utan också dess närvaro; skrämmande och lugnande på samma gång. Den känsla man kan känna när man blickar ut över ett öppet hav och reflekterar över dess kraft. Gestalten sade att hen kommit för att visa mig vägen till de sju världarnas dimension. Hen sade att hen själv gått igenom alla sju världar och nu blivit befordrad till att jobba åt de visaste av de visa, som guide åt nya levnader. Till en början var det som att min förundran över detta märkliga ögonblick blockerade min förståelse för vad som pågick. Det kändes som en dröm, men jag var samtidigt helt säker på att detta inte var en dröm. Sinnena var alldeles för klara. Ljudet och ljuset alldeles för skarpt. Guiden tycktes kunna skönja min rädsla, men jag kände hur jag långsamt vaggades in i ett tillstånd av total hängivenhet, i detta pendlande mellan oro och tröst. När hen såg min fullständigt öppna blick berättade hen om hålen och ormarna:

”Något av det viktigaste att ta med sig är vetskapen om hålen i de stora himlavalven. Man kan välja själv hur många hål man håller öppna. Vissa väljer att inte ha mer än kanske ett hundratal eller tusental hål öppna, medan andra väljer att hålla alla hål öppna. Det finns flera miljarder av dem och alla bidrar på något sätt med nya perspektiv, möjligheter och känslor. Ju fler hål man håller öppna, desto fler fantastiska och livsomvälvande upplevelser kan man få med sig till andra sidan”

Jag förstod inte vad hen pratade om, men den lugna närvaron skänkte mig ändå tålamod. Jag kunde på något sätt förstå att det hen skulle säga mig skulle ge mig tillräckligt. Att det inte fanns någon ond intention att föra mig bakom ljuset. Så det var utan iver jag ställde den kanske mest brännande frågan om varför man skulle vilja hålla hål stängda, om de nu kunde bidra med så mycket positivt. Det första svar jag fick föreföll mig något kryptiskt:

”I vissa av hålen finns en svart orm”

”En svart orm?” sa jag, fiskande efter mer information.

”Ja, eller det är egentligen inte en orm, utan mer en ansamling mikroskopiskt små, svarta pärlor, som rör sig i vinden. Ofta rör de sig liksom i slöjor, så det ser ut som en svart orm som slingrar sig fram genom luften”

Jag stod tyst en liten stund och försökte läsa den mystiska gestalten. För en stund fastnade blicken i hens androgyna och mjuka ansikte. Det tycktes liksom formlöst, som ett slöjmoln, utan tydligt början eller slut. Ändå kunde jag uppfatta att hen log svagt mot mig, som att detta var min stund att hitta kraft. Min stund att hitta mod. Samtidigt fanns där också en vag anspänning, som om hen väntade på nästa fråga. I nästa stund landade hens ord i mig. Bilden av en orm kändes obehaglig, inte bara för att ormar i sig kan vara skrämmande, men också för den mystik den bar på. Jag frågade sedan:

”Vad gör ormen då? Eller pärlorna. Är ormen skrämmande? Är det något farligt?”

”Jo, pärlorna orsakar vad som närmast skulle kunna beskrivas som en infektion. Den går oftast över inom överskådlig tid, men har man otur kan man bli riktigt sjuk och fastna i tillståndet under långa perioder” svarade guiden, utan att på något sätt få det att låta alarmerande. Det lät mer som något som alla förväntas leva med. Som en infektion som drabbar alla åtminstone några gånger i livet. Något som kommer och går, utan att sätta livet ur spel.

”Men hur känns det då? När man blir sjuk?” frågade jag sedan, för att ändå försöka få en bild av denna sjukdoms omfattning.

”Känslan är egentligen inte så tydlig, utan det är mer som en känsla av att allt känns lite dimmigt och en vag känsla av tomhet”

”Men det låter ju inte så farligt!”, svarade jag, kanske mest i jakt på bekräftelse att så skulle vara fallet.

”Nej, det kanske inte verkar så farligt på ytan, men det gör att man tappar greppet om sig själv och medan man är sjuk kan det hända att man tappar sin riktning. Man kanske gör något man inte hade gjort annars. Något som kan vara skadligt”

Mitt lugn övergick då i en svag oro. Ändå vacklade guiden till synes inte i sitt lugn. Min vilja att veta mer kändes nu mer intensiv och påtaglig. Spänningarna i mig tilltog. Jag fortsatte ställa frågor, om än med en viss ängslan för att låta för frågvis eller osäker.

”Hur då skadligt?”

”Man kan för en stund tappa förmågan att känna med andra på det sätt man kanske annars gör.” Svarade guiden.

Jag tystnade igen, för några sekunder. Det var inte helt tydligt för mig vad guiden egentligen talade om, men jag kunde känna en kylig bris passera genom mig, som om hen kommunicerade med mig på flera nivåer samtidigt. Det bodde på något sätt en sorg och skam i känslan. Jag frågade:

”Kan det orsaka skada?”

”Det behöver inte orsaka någon stor skada, men det kan göra det”

”Vad händer då?”

”Det händer inte så mycket, men en del pärlor stannar kvar i kroppen och orsakar ett knastrande ljud. Ibland också ett tjutande. Ett ljud som bara du kan höra, ingen annan. De kan också lägga sig i dina organ och orsaka smärta och obehag ibland. De pärlor som inte stannar kvar kommer sedan att följa dig genom världarna i många år, ibland till hela vägen till tidens ände”

”Följa mig…” mumlade jag tyst och fastnade med blicken i oändligheten. Jag visste inte helt säkert om hen menade det bildligt eller bokstavligt. Guidens blick och energi kändes något allvarligare, men det fanns fortfarande en försäkran om tillförsikt där någonstans. Hen fortsatte:

”De kommer sväva i vindarna omkring dig. Många gånger märker man dem inte, men ibland hopar de sig och tar formen av just en orm, för att sedan upplösas och flyta fritt i vinden igen. De kan försvinna med tiden, men det kan ta lång tid. De brukar vanligtvis orsaka mindre och mindre obehag, ju längre tiden går, om det inte blir så många att de klumpar ihop sig. Det sker oftast bara om rädslan tar över. Vissa levnader går med tiden mer och mer in i rädslan och blir övertygade om att pärlorna faktiskt är riktiga ormar, som jagar dem och är ute efter att skada dem. Då blir smärtan starkare och i värsta fall spricker du och blir till svarta pärlor själv”

Den kyliga vinden tycktes tillta och den oändliga dimman tycktes allt mörkare och svårare att se igenom. En plötslig sorg drabbade mig.

”Så jag kan bli till svarta pärlor? Är alla svarta pärlor alltså tidigare levande?” frågade jag bekymrat.

”Ja, i någon mån förefaller det vara så. Var de första pärlorna kom ifrån är det dock ingen som vet. De visa tror att de bildats i en annan dimension, som vi inte har tillgång till”

Från guiden strömmade då en energi av moderlig tröst. Inte någon gång rörde hen vid mig, men ändå kunde jag känna hens närvaro så tydligt inpå mitt väsen, som om hen ömsint smekte min själ, genom dolda sinnen. Guiden gav mig hela tiden mycket tid att låta orden sjunka in, för att sedan bära mig vidare.

”De flesta drabbas någon gång av detta, men kan vandra genom världarna utan att det är märkbart. Bara de allra visaste av de visa vet. För andra förblir det dolt. Det är bara om du låter rädslan ta utrymme som du kan bli närmast paralyserad varje gång en orm uppenbarar sig. Då kan det ta längre tid för pärlorna att försvinna. Endast då kan det bli farligt. Men jag vet att du har styrkan att stå emot det” sade hen med betryggande ton och fortsatte: ”Ingenting kan bara försvinna eller aktivt lyftas bort. Det gäller även smärta och oro. Man kan bara glömma att den finns eller acceptera den och låta den finnas tills dess att den inte gör det längre. Det kan vara svårt, men de flesta klarar det”

Jag kände mig då stärkt nog att få veta mer.

”Du sa att dessa pärlor, eller svarta ormar, bara finns i vissa hål…” sade jag, något trevande.

”Ja, i de allra flesta hål strömmar bara energi från andra dimensioner. Strömmar som fyller dig med nya upplevelser, perspektiv och vishet”

”Hur många hål innehåller svarta pärlor då? Och kan man se vilka det är?”

”Dessvärre kan endast de visaste av de visa se skillnad på hålen. För oss andra ter de sig som identiska. Hur många hål som innehåller svarta pärlor är olika för varje levnad. Jag kan omöjligt veta var dina pärlor finns. Lika omöjligt är det för dig att veta. Endast om du blir vis nog kan du se dem och försöka räkna dem. Men de är nog egentligen för många för att räkna”

”Hur kan jag bli vis nog?”

”Det vet jag inte. Det är bara de som vet. Jag har nått graden av guide åt nya levnader och befinner mig i denna mellan-dimension för att förbereda nya levnader, som du, på inträdet i nya världar. Jag är övertygad om att de kommer att se när jag är redo att stiga in i nästa dimension. Vad som väntar där vet bara de allra visaste och de andra som redan befinner sig där. Väl där kommer mitt minne av de sju världarnas dimension att utplånas och jag kommer att träda in i en ny levnad. På samma sätt är du troligtvis själv uppstigen, från en undre dimension. Kanske är det också därför alla levnader har olika många pärlor; för att de samlat på sig olika antal pärlor i undre dimensioner”

Jag vet inte varifrån känslan kom, men jag kände i samma stund som guiden tystnade att det blivit dags att gå. Att det inte fanns mycket tid kvar att ställa frågor. Att detta var den tid jag fått för att bli redo. Då fanns bara en brännande fråga kvar:

”Kan du säga mig hur många hål jag borde hålla öppna? Hur kan jag veta? Kan du svara på det, innan det är dags?”

Från guiden kände jag återigen en omslutande godhet att strömma genom mig. En känsla av total själslig ro. En känsla av att komma hem. Oändligheten ljusnade bakom hen och dimman flöt långsamt bort mot fjärran. I det tilltagande ljuset blev min guide alltmer svår att se, som om hen själv vore en lättande dimma och plötsligt var hen borta, men där hen först uppenbarat sig dröjde en viskning sig kvar:

”Det är bara du som vet”