Tre duvor på stan.
Den första. Den andra. Den tredje.
Som att se sig själv.
I vattenpölens spegling.
Men jag tittar bort.
Mot den fjärde.
Den som aldrig kom fram.
Utan som försvann.
I en vattenpöl.
Utan spegling.
Så nära mig själv.
Att varje andetag hörs.
Och vattenpölen.
Var aldrig.
En del.
Av mig.
Men när jag plockar upp henne.
Torkar bort vattendropparna.
I hennes blick av skadeskjuten sorg.
Så obeskrivligt tragiskt.
Hennes trauma vilar i min hand.
De andra tre samlas runt henne.
Jag känner deras medlidande.
De känner min.
Någongång i mitten av sommaren.
Vi befinner oss.
Och allt jag tänker på är vinterns kyla.
Och vattenpölen blivit till is.
Vem är jag då?
Om sanningen ska fram.