händerna jag sträckte mig efter
ryggarna jag tog
plötsligt är de borta
ett sista farväl innan dem dog

tystnaden när det är över
den jag bävade inför
nu är den här
och jag måste minnas de som dör

hur gör jag hur går det till
jag vet ju hur de lät deras hej och hejdå
men deras doft den som var dem
jag måste minnas det är svårt men måste gå

de söker upp mig ibland det är fint
ställer sig ivägen tar plats
det är skönt att få hjälp
att ibland slippa ta sats

vi ses just där hjärtat möter magen
när natten möter dagen
där andas jag hårt
då är jag svag då är det svårt

men om jag visar sorgen vägen
flyter med i dess flöde dess tårar
då blir jag inte det jag känner
då blir vi äntligen vänner