Det var en helt vanlig dag, vi satt runt köksbordet och åt frukost som vi brukade. Vi satt där allihopa och drack vårat te. Sakta lyfte vi våra koppar tog en klunk, lät den varma vätskan rinna ner längst strupen och landa i magen som tacksamt gav ifrån sig ett litet läte. Annars var det alldeles tyst, förutom klockan som med sitt ständiga tickande gav oss en rytm att följa medan vi uträttade våra få men viktiga morgonsysslor.
Men just idag smakade frukosten bara skit i min mun. Jag vet inte varför men annars brukar jag älska att äta rostade smörgåsar till frukost. Vi gör nämligen inte det så ofta, så det har blivit lite som en lyx när vi kan få rostat bröd med delikat marmelad på.
Men just i dag smakade allting bara skit, och det ständiga ploppandet när en brödskiva var färdig störde mig bara. Jag satt där i tystnaden och följde klockans regelbundna tickande och drack mitt te. Men så envisades den där brödrosten med att ploppa upp sina skivor och skrämma vettet ur mig varje gång. För det kändes nämligen som om någon slog en plåtburk mot mitt huvud när det ploppade till, då en brödskiva var klar.
Jag satt där med mitt plåtburk till huvud och studerade de andra. Ingen sa ett ljud och alla såg dom lyckliga ut. Hur kunde dom?!
Varför var det bara jag som kände det så här. Varför, varför!

Medan vreden sakta började koka i mig, fortsatte den svarta brödrosten med sitt ploppande, högre och högre. Plåtburken i mig växte, dunk, dunk, dunk… Det lät alldeles ihåligt, först DUNK då brödskivan kom upp sen RASP när någon drog ut stolen för att hämta den ”brända” skivan, det lät som stolen skrattade åt mig. Sen kom det klick, klick om det var någon med tofflor på sig som gick för att hämta brödet, eller så blev det has, has när det var någon med strumpor på. Eller ett undantag, klibb, klibb, när Heinar reste sig upp, för han var som alltid barfota.

Så där satt jag och lyssnade på de ständiga lätena, först plopp, sen rasp, och sen klick, has eller klibb. Men i mitt huvud lät det inte riktigt så och det var när Heinar, med sina bara fötter, reste sig efter sitt bröd, som mitt huvud sprängdes och jag for upp:

När Heinars brödskiva ploppade till sprängdes mitt plåtburks huvud. Plåtburken orkade helt enkelt inte mera och det sa DUNK då den gick i tusen bitar som splittrades med ett vasst klirrande som gjorde att jag såg blixtar. Sen kom det haha ha från stolen och jag kände mig så illa berörd. Sen till råga på allt var det ju som sagt Heinars klibbiga fötter som gick över golvet i slow motion; höger klibb, vänster klafs, klibb, klafs, klibb, klafs, klibb, klibb; så var han framme, sträckte ut handen för att ta brödskivan, men då.
Ja, jag kunde inte hjälpa det mitt huvud orkade verkligen inte mer. Det kändes som om en atombomb hade sprängts och Heinar var precis på väg att utlösa en till, då han sträckte ut handen för att ta brödskivan.
Jag reste mig upp, allting tycktes gå i slow motion, jag sträckte ut handen mot bomben, som Heinar höll på att utlösa. Jag kände mig plötsligt så klarsynt, det var precis som om jag stod och tittade på mig själv. Jag gjorde den där svepande rörelsen, jag tog bomben snabbt med min händer, precis som jag lärt mig, inte hålla hårt bara löst, gör dig snabbt av med den, jag mindes ju precis. Så slängde jag, jag fick ta i från tårna, siktade på fönstret, KRASCH, så splittrades rutan och jag väntade spänt på smällen när bomben exploderade utanför… Den här gången var det väll inte inbillning. För visst var det på riktigt nu…
Men, precise som första gången kom ingen explosion, jag kunde inte tro att det var sant, jag hade misslyckats igen. Det fick ju bara inte hände. Jag hörde Miriks ord i huvudet; ”Ett första misslyckande händer alla, men när du kommer ut på riktigt får du aldrig misslyckas. Förstår du mig, aldrig!” Jag nickade men ändå hade jag bedömt helt fel och lyssnat för mycket på min iver att få spränga den första att jag tagit fel och ingen explosion hade hörts. I stället blev vi upptäckta och jag …

Sakta återvände jag till verkligheten. Det första jag såg var hålet i fönstret, med sina sylvassa kanter där brödrosten krossat rutan, det såg riktigt skrämmande ut. Jag kände hur jag skakade, kallsvetten rann. Sakta gick det upp för mig att det var över nu, det var bara som jag inbillat mig. Kriget var ju slut och jag bodde här och hade det bra, jag hade klarat mig. Den där gången, då vi skräckslagna legat och gömt oss i det gamla fikarummet var förbi nu och det skulle inte hända igen, så det var ingen idé att se tillbaka på det förflutna.
Så blev jag medveten om de stirrande blickarna i ryggen; jag vände mig sakta om, såg min familj hur det lyste ur ögonen på dem. Jag förstod att nu var de inte min familj längre, det hade de ju egentligen aldrig varit men det var ändå dessa människor som tagit hand om mig sen det där fruktansvärda hände. Det var visserligen flera år sedan men jag minns det som igår, kanske för att jag, igen, precis befunnit mig där i några sekunder.

Gud vad jag saknade Mirik, varför var han inte här; hos mig vad hade jag gjort. Jag var egentligen en mördare, även fast ingen ville bekänna det, inge höll med när jag påstod det. Men jag visste! Jag visste varför ingen ville höra talas om honom och vår tid tillsammans. Han var en utav dem, de där förbjudna på den tiden. Men jag hade älskat honom och han hade lärt mig så mycket. Han skaffade till och med det där ”jobbet” åt mig, det som jag misslyckas med så. Mitt misslyckande som fick sådana konsekvenser, som gjorde att de hittade oss. Termosen hade inte varit någon bomb, det blev bara vårt avslöjande.
Jag hade varit så säker; jag visste att någonting där inne skulle sprängas och självklart var det termosen, men tänk så fel jag hade. Skrällen när jag slängde ut termosen, gjorde bara så att dom hörde oss. Och utan explosionen som borde ha blivit, överlevde dom och vi åkte fast.

Färden dit har jag klar för mig, vi åkte bakbundna på ett flak, bland en massa kroppar som liksom vi begått ett misstag. Eller liksom jag hade begått ett misstag. Jag grät hela vägen, Mirik låg nära mig försökte trösta men jag visste att han bara spelade sin roll, som älskare, egentligen hatade han mig. Vi visste att detta var våran död.
Sen tynar minnena bort, mer och mer; jag minns det mesta all smärta, jag klarade mig från tortyren eftersom jag var tjej till allas förvåning. Den enda tjejen med ett sådant arbete; och helt klart hade jag bevisat att tjejer inte skulle ta sådana här jobb.
Dom andra ja jag mins; dom torterades framför mina ögon; Mirik till döds för han var en utav dom där förbjudna. Det var då när jag var tvungen att se på detta; som jag slutade att minnas. Jag mins absolut ingenting mer, allting är bara svart. Jag mins inte ens hur jag kom därifrån. Det ända jag har som bevis på att även jag fick stå ut med mycket är min kropp. Den ser helt missbildad ut, men jag vet inte hur det kommer sig.

Men nu här där jag stod framför alla dessa iskalla blickar förstod jag att detta var det sista misstag jag någonsin skulle få göra. Jag var dömd att misslyckas i allt.
Jag förstod att även om detta misslyckande inte skulle få en så förödande konsekvens som att vi skulle bli tillfånga tagna och dödade, eftersom det nu var goda tider. Förstod jag att ingen skulle någonsin kunna leva med en galen häxa som tror att allting hon ser är en bomb. Jag skulle vara ett ständigt hot för familjen, inge skulle känna sig trygg med mig.

Överhuvudet, vi kallar henne syster, reste sig upp från bordet för att ta mig till sängen. Jag visste att nu efter det här skulle jag hamna på det fruktans värda mental sjukhuset. Jag tänkte att där borde jag redan ha varit men, jag var trots allt frisk förutom tillfällen som dessa då jag tappade kontrollen. Det var därför som dom valt att placera mig här, för att ge mig en shangs till ett normalt liv, eftersom jag uppenbart inte ”verkade” vara lika illa berörd som dom flesta andra fångar, varit.

”Syster” kom emot mig och jag backade, mot det stora hålet med dom vassa kanterna. Jag kände att nu var det dags. Jag hade ett löfte att hålla; jag hade lovat Mirik att aldrig svika honom, när han dog där framför mina ögon. Jag skulle ha tagit livet av mig jag med, där med en gång, så vi kunde ha enats i nästa värld direkt. Som jag lovat. Men jag hade brutit mitt löfte och detta var tacken, jag var dömd att misslyckas.
Men nu skulle vi äntligen förenas på nytt, och jag hann tänka att detta egentligen är lyckans dag trotts allt, innan jag full av glädje kastade mig genom hållet ut i friheten och föl dom 100 meterna ner till trottoaren.