När det som varit finns helt närvarande i det nuvarande, som utdöda civilisationer. Som ett sjunket Atlantis i din alldeles egna ocean.
I ett fåfängt men obetvingligt hopp om att finna liv där nere dyker du bland ruinerna. Men det enda du finner är döda fragment av längtan. Nu bara tomma skal.

En kaskelott simmar genom det som fortfarande är helt igenkännbart som det palats ni reste. Tornets kupol fortfarande gyllene. Tronsalens ornament, änglar jämte demoner, en avbild av Dantes inferno i taket, flagnad till oigenkännelighet. De färgade glasen i de välvda fönstrena är belagda med alger och uppvirvlat sediment från havets lerbotten.

I övrigt:
Observatoriet med sin stjärnkikare. Porten mot det okända. Arkivet för utfärdade löften. Institutet för kärlekens bevarande. De sköna konsternas monument. Allt statt i förfall. Ett rostigt rymdskepp bebos av bläckfisk och anemoner.

Framför domstolsbyggnaden, bredvid en sjöstjärna, finner du en silverring, vad det verkar opåverkad av århundraden av undervattensvistelse. Den ligger helt synlig på havsbotten, bland snäckskal och vattenväxter. Du lägger den i din våtdräkts bröstficka i insikt om att inget annat ting än denna ring finns bevarat. Du kan förövrigt inte alls minnas att den fanns i den tid då denna värld var en levande tillvaro.

Uppe vid ytan igen simmar du till land. Du kisar mot solen som står högt, plockar upp ringen ur fickan, kränger av dig våtdräkten, trär ringen om ditt ena lillfinger - de andra fingrarna är för tjocka, men på lillfingret passar den fint - och lägger dig naken på en solvarm klippa att torka.

Du somnar, drömmer något som i efterhand i fragment återberättas för en vän, vaknar i skymning. En strimma djupt orange vid horisonten, Ringen på ditt finger självlyser i blått. den mörknande himmelen bjuder dig tystnaden. Du hör hemma här. En sång kommer till dig.

"Havet låter på ett särskilt sätt
himlen tiger stilla
Att älska nån är både svårt och lätt
Tusen gånger har jag gjort dig illa

Havet låter på ett särskilt sätt
Himlen tiger stilla
Säg mig du vad som är fel och rätt
för ögonen vill inte öppna sig
och mina öron hör så illa"


text inom citationstecken av Barbro Lindgren