Under täcket sjönk solrosen.
Tystnadens tårar föll,
men i hennes bröst levde bilder
ingen annan såg.

En liten hand.
En blick mot månen.
En känsla hon inte kunde förklara
bara följa.

De sa att hon flydde.
Men hon följde vinden.
Med musiken, med drömmarna,
med en längtan större än rädslan.

Och där
i ett främmande land,
började hon skriva.
Inte för att vara stark
utan för att hon var redo.

Rad för rad.
Andetag för andetag.
Första veckorna var bara ord,
men hon visste
något ville bli hörd

Så hon gick.
Med musik i öronen.
30 000 steg om dagen.
Och skrev.
Själv.
Tyst.
Sant.

Inte för att imponera.
Utan för att viska till andra som hon:

“Du är inte ensam.
Du är inte för mycket.
Du är inte för sen.”

Fler än hundra sidor.
På fem veckor.
Födda ur tystnadens magi.

Och igår
kom en viskning tillbaka.
Ett svar.
Ett tecken.

Kanske är något stort på väg nu.
Kanske var detta bara början.

Och om du lyssnar riktigt noga
kanske hör du henne viska än.
I vinden.
I orden.
I dig.