På vägen.
På vår resa vi är på.
Våra val. Våra vägar.

Kan leda hem
men ibland först
till skuggor.

För ibland måste vi möta dem.
De som visar oss
vilka skuggor de alltid varit.

De sa att det var hon.
Hennes fel.
Hennes tonfall.
Hennes blick.

Så kom han.
Hon.
De.

Och vred varje ord.
Skrek.
Sparkade.

Sparkar som blev blåa.
Svarta.
Vad blir det ens
när kärlek lämnar färg på huden?

De är bra på att vända.
Vända allt.
Tills du tror att du är dem
och de är du.

Och till slut lyckas de.
Du tror att det är du som är problemet.

“Du inbillar dig.”
“Du är för mycket.”
“Du är ingen kvinna.”

Men kära nån.
Det var aldrig du.

Vem säger ens så?
Vem säger att du inte är kvinna
för att du skrattar högt,
för att du syns,
för att din energi lyser?

Han ville spegla sig i henne
och krossa den spegeln.
-
Men kära nån…
vilka är dessa som gör så?

Vi vet nog.
Vi vet deras namn.
Vi ser deras mönster.

Så låt aldrig någon
spegla sig i dig
och försöka ta din kvinnlighet.

Låt ingen vända dig mot dig själv.

För du är du.
Inte han.
Inte de.

Du är du.
Du. Du. Du.